Livet i en skidbacke

När jag var yngre brukade min mamma ta med mig och min syster till elljusspåret i Riekkola för att åka skidor. Vi klädde oss ordentligt med vinterkläder för det var nästan alltid kallt ute, men vi fick såpass med kläder att vi svettades innan vi ens börjat träna. Ibland låg det en massa grönbruna tallbarr på spåret, men oftast var det fint. Vi fick tidigt lära oss reglerna. När en är ute och skidrar, jo då ska en vara snäll mot andra. En skall icke trycka staven mitt i spåret, det spelar ingen roll hur roligt det är, det är elakt mot de andra skidåkarna. Kommer det någon bakom en i spåret så kan de ropa ”UUUR SPÅÅÅÅÅR” och då ska en snabbt ur vägen. De kan också vara tysta och anta att du hör att de kommer. Jag förstod aldrig det där med att den som var framför skulle hoppa ur spåret. För innan jag ens hunnit reagera hade de ändå skidrat förbi med sina fräsiga racerskidor och superkondition.

Det bästa var backarna. Nedför förstås. Uppför var mest jobbigt, ungefär lika tungt som dagarna innan julafton. Den första nedförsbacken var den läskigaste. Precis när det slutat slutta neråt krokade nämligen spåret. Där i den där kroken så försvann spåret på ena skidan. Istället för att svänga som det borde åkte ena  skidan rakt fram medan den andra svängde precis enligt planen. Jag föll så himla många gånger i den backen. Fast jag minns ändå aldrig att jag var rädd, för mamma var med, och min syster också. Om något skulle gå snett, om jag skulle slå mig hårt så skulle mamma trösta och skulle jag bryta foten skulle det mest vara häftigt. Så vi åkte och det kittlade i magen och jag föll och vi fortsatte åka och jag föll igen och vi åkte mer och mer och mer.

16196383_10211292824373611_2098275356_o

Bilden är ingen skidbacke förstås, men likväl det enda vintriga jag hade tillgängligt; Happis i juletid. 

Med åren åkte vi allt mindre. Det var så mycket som kom ivägen. Vi var många barn och det var kallt och jobbigt och alla skulle hit och dit och åt olika håll samtidigt. Nu är det flera år sedan jag åkte den backen senast, sist jag åkte skidor hade hela elljusspåret bytt håll, så den backen finns inte ens längre.

Men ändå känns det ibland som om jag står precis där. På toppen av backen och jag vet att spåret inte är intakt. Förmodligen skulle jag ramla om jag åkte ner, kanske bryta benet eller till och med skidorna. Men det känns inte lika häftigt längre för mamma är trots allt bara en människa och inte en gud och skulle jag bryta foten väntar en eländig period med kryckor. Men å andra sidan så kan ingen stå högst upp i en backe hur länge som helst. Trots att det svindlar och dånar kanske jag bara ska släppa taget och kasta mig och fara och det kanske gör ont men det kommer också vara fantastiskt och kittla i magen.

Annonser

Böcker

Senaste tidens böcker:

  • En av oss – Åsne Seierstad
  • Sophies historia – Jojo Moyes
  • Mannen som slutade ljuga – Dan Josefsson
  • Introvert – den tysta revolutionen – Linus Jonkman
  • Vardagsmakt: tio strategier som ger och genomskådar makt – Elaine Eksvärd

Bästa boken: En av oss. Kanske Mannen som slutade ljuga men den är fortfarande inte utläst.

Nyttigaste boken: Vardagsmakt. Gav många reella levnadstips i den sociala djungeln av maktstrategier.

Roligaste boken: Sophies historia. Den enda skönlitterära. Den var dock inte särskilt bra. Definitivt inte en av hennes bättre böcker. Å andra sidan, vad kan mäta sig med Me before you. 

Mest frustrerande: Introvert. Hade hört mycket bra om den men jag blev mest irriterad. Tyckte den stoppade in introverta i lite för mycket fack. Trodde den skulle ge hopp om livet, fungerade lite tvärtom.

Grattis på 2år-sen-första-dejten

Emma och jag hade vår första dejt för exakt 2 år sedan. Vi möttes utanför stadskyrkan i Umeå och jag var där först. Vilken plåga att stå där och våndas och svettas och vara nervös. Sedan kom hon på sin röda cykel med det blonda självlockiga virrvarriga håret. Hon klev av cykeln och sa förmodligen ”Tjena” (jag minns inte men hon ville säkert verka cool)”. Sedan kramade hon mig hårt, på det där sättet ingen någonsin gör första gången de träffar någon. Och det låter så himla töntigt men det var i det ögonblicket jag föll för henne. Kanske för att jag kände mig trygg.  Sedan gick vi på kafé och skulle äta glass med krossad kladdkaka som borde vara helt fantastiskt gott men när vi gick en timme senare hade vi knappt smakat. Jag var så nervös och exalterad att jag mådde illa.

Sedan satt vi längs älven och pratade om livet och stort och litet och allt så himla öppet. Ingenting kändes för jobbigt eller privat. Varje gång jag rörde på mig flyttade jag mig lite närmare. Och tillslut efter en halv evighet som kändes som en sekund efteråt började hon peta på en snodd jag hade runt handleden. Varken före eller efter den dagen har en snodd varit så viktig. Sedan tog hon min hand. Och sen skulle hon hem och vi hånglade medan mörkret sakta föll över staden. Och inga läppar har någonsin varit så mjuka som hennes.

Och två år senare ska vi snart flytta till vårt andra gemensamma hem i en ny stad och livet är sådär fantastiskt läskig som det var när vi träffades.

Grattis på 2-årsdejtdagen och tack för att du är världens bästa flickvän och förlåt för alla gånger jag är eländigt jobbig. Livet med dig är ett äventyr. Jag älskar dig från Teg till Tomtebo via Uppsala och Brighton och Prag och Vasa och Haparanda och tusen miljoner gånger till månen.

20160728_183648

Haparanda är inte mitt hem längre

Så länge har jag tänkt att Haparanda är riktigt mycket hem och egentligen den bästa platsen i precis hela världen. Lite att det är synd om alla människor som inte blev födda i Haparanda. Sådär på samma sorgsna vis folk ser på mig när de inser att jag är från Tornedalen och machokulturen och är gay. Sådär har jag tänkt om andra som är födda på andra ställen. Som inte har haft det där fina med att alla känner nästan alla och att ens farmor och farfar hade bageri med världens bästa råglimpa. Tyckt att utan den där starka kopplingen till sina rötter och sin historia, är en ens en hel person då?

Kanske har så många jag känner flyttat och generationsgränser blivit mer suddiga och mina föräldrar äldre och jag bott borta så länge att jag börjar sakna sammanhang. Det är kanske det som är problemet. Att de alltid så bekanta gatorna mer ger deja vu känslor än hemkänsla. Att kassörskan på Ica inte längre är den buttra tanten utan en liten pojke jag senast sett som en hormonstinn fjortonåring. Haparanda är inte den stad jag en gång flyttade från. Inte för att arkitekturen förändrats eller befolkningen ökat. Utan för att människorna och sammanhangen jag lämnade inte är kvar. Allt förändras. Och det är svårt att hänga med på en plats en besöker fyra gånger om året. 

Hejdå Umeå

Så vi ska flytta och man glömmer som alltid bort hur mycket saker man äger. Vi bråkar lite om vem som egentligen ska bestämma vilka saker som ska med och vem som är en smyg-hoarder. Sådant är livet just nu. Men vi solar och äter sushi och kramas och är sams oftast ändå.

Uppsala blir vår nya hemstad och jag ska (hör och häpna) göra entré som student igen. Sist var det själsdödande tråkigt att plugga på uni men nu ska jag testa på sjuksköterskeprogrammet och det kanske är lite mer rätt för mig.

Innan vi flyttar ska jag dock ha semester. Och så tänkte jag börja skriva blogg igen.  Men först.

VÅRENS BÄSTA (enda) SELFIES:

  1. Emmas examen
  2. Hit me with your petshark på Pampas
  3. Brännbollsyran!
  4. Emmas papis bröllop
  5. Beer Pong turning
  6. Fyllde 22 bast och fick en pinata som hette Roberto

Jag önskar att du brutit ditt ben

Jag önskar att du brutit ditt ben. Jag hade hellre sett att du brutit nästan varenda ben på din kropp. Inte för att jag inte tycker om dig. För att jag älskar dig. Det har varit lättare att tro på sjukvårdens kraft då, om dina ben var av och inte din livsvilja.

Jag önskar du kunde vara jag en dag. Inte för att jag har världens bästa liv. Utan för jag vill att du ska veta hur det känns att vara glad i hela kroppen. Jag vill att du ska känna hur det rycker så mycket i kroppen att man bara måste fuldansa tills svetten lackar. Jag vill du ska veta hur bra det känns när livet vänt. När man kan somna utan ångest och vakna pigg. 

Jag önskar du behövt en ny njure. Eller benmärg. Eller vad som helst som jag faktiskt kunnat ge. För jag skulle ge dig precis vilken kroppsdel som helst. Jag skulle amputera mina båda ben. Till och med båda armarna om du bara sa att du ville leva igen. För jag kan inte ge dig mitt psyke och jag kan inte ge dig min livsglädje. Det enda jag kan göra är att finnas och älska dig. Och jag kommer alltid älska dig. Oavsett vad. Jag älskar dig. Lämna mig inte. Lämna oss inte.

Snälla. 

2015

2015 har varit mycket av allt. Av resor, länder, flyttar, olika jobb och massa kärlek. Jag och Emma har blivit sambos för att sedan flytta till olika länder för att nu några dagar sedan flytta ihop igen. Vi har kommit varandra så nära. Emma är min absolut bästa vän i hela världen. Hon är aldrig rädd för att visa att hon älskar mig. Hon ställer upp sådär som ingen någonsin gjort. Hon får mig att växa. Hon ser mig.

image

Jag var en termin i Brighton. Det var precis som och raka motsatsen till vad jag trodde. På gott och ont var jag där. Ibland ville jag mest gå sönder för att jag ville hem. Ibland ville jag aldrig lämna. Det var magiskt och  jobbigt men roligt fast ibland långsamt.

image

2016 önskar jag blir mer stabilt. Ser framemot mitt nya heltidsjobb. Ser framemot att baka bröd, åka skidor och läsa framför tända ljus. Vill ta det lugnt nästa år. Inte fara och flänga så mycket. Vill gå på Iksu efter jobbet och sen komma hem och pussa Emma och laga mat tillsammans. Jag behöver inget märkvärdigt år. Jag vill bara vara glad.